Vi började med en enkel idé: att köra grejer från punkt A till punkt B. Möbler, kartonger, kylskåp, ibland ett piano. Vi ville göra rätt för oss, betala skatt, följa reglerna – och hjälpa folk att flytta. Men idag är det inte längre ett jobb, det är ett hinderlopp. Och hindren blir bara fler.
Miljözoner – där din lastbil blir en bov över en natt
I takt med att svenska städer vill bli ”grönare” införs nya miljözoner. Det låter kanske fint – men för oss som jobbar med transport innebär det att våra fordon plötsligt förvandlas till rullande miljöförstörare, oavsett hur välservade och godkända de är.
I Stockholm går det ett steg längre. Där planerade man att helt stänga av vissa gator för biltrafik överhuvudtaget. Alltså: noll fordon, inte ens elbilar eller leveransbilar skulle få komma in. Men precis innan galenskapen blev verklighet sa Länsstyrelsen stopp.
Motiveringen?
”Inga transporter skulle ju kunna komma fram.”
Tänk det.
Parkering – en utdöende art
Att hitta en parkeringsplats i Stockholm är numera som att hitta en fyra på Söder för under fem miljoner. Det går, men inte utan tur, kontakter och ett mått av övernaturlig förmåga. Antalet parkeringsplatser försvinner i takt med att staden bygger om gatorna till cykelvägar, blomlådelandskap och bilfria zoner.
För oss som kör lastbil innebär det ofta en kompromiss: stå olagligt i två minuter eller parkera i Nacka och bära soffan därifrån.
Cykelbanornas rike
Stockholm har blivit en stad där du inte vet om du kör på en väg, en cykelbana, ett tillfälligt arbetsområde eller en del av ett nytt konstverk i offentlig miljö. Cykelbanor korsar varandra, dyker upp mitt i vägbanan, slingrar sig genom korsningar som om någon planerat dem med ögonbindel.
Och du som chaufför? Du är alltid i vägen. Även om du står helt still, med varningsblinkers, tre skyltar och en bön i fickan.
Vägbyggen som aldrig tar slut
Och sen har vi vägbyggena. Dessa evighetsprojekt med koner, avspärrningar och provisoriska skyltar som ingen riktigt verkar förstå. Gator blockeras i månader, ibland år, för att ”åtgärda något” – men det är oklart vad. Det enda vi vet är att framkomligheten försämras för varje omväg vi tvingas ta.
De fungerar inte längre som tillfälliga hinder. De är numera permanenta inslag i stadsbilden. Som skulpturer i asfaltsform.
Vi ser vart det barkar – och kastar in handduken
Vi fattar. Städer förändras. Miljön är viktig. Cyklar är trevliga. Men någonstans måste också saker kunna fraktas, människor kunna flytta, företag kunna leverera. Annars får vi ett samhälle där allting stannar – men med väldigt snygga cykelställ.
Vi ser vart det barkar. Vi har burit flyttkartonger genom vägarbeten, backat in mellan blomlådor och stått parkerade med halva bilen på en cykelväg medan vi svettats över ännu en tung möbel. Och nu, när allt fler vägar stängs, zoner skapas och parkeringar försvinner – så känner vi att det är dags.
Vi kastar in handduken.
