Att köra en trasig möbel till återvinningscentralen borde vara en enkel uppgift. Du lyfter, du lastar, du kör, du dumpar. Klart! Men nej – inte i Sverige. Här har vi lyckats förvandla även detta till ett byråkratiskt minfält som kräver mer tillstånd än en alkoholservering på midsommar.
Två soffor, tre tillstånd och ett nervsammanbrott
Du kanske tror att det räcker att ha körkort, en lastbil och två armar för att kasta kundens gamla bokhylla på tippen. Tänk om.
Om du, som flyttfirma, mot betalning ska transportera möbler eller annat avfall till återvinningen, då gäller följande:
-
Trafiktillstånd för gods – för att du kör något mot betalning.
-
Tillstånd eller anmälan för transport av avfall – eftersom det du kör räknas som avfall.
-
Transportdokument för farligt avfall – om det du kastar mot all förmodan råkar innehålla något farligt (som en lysrörslampa i ett vitrinskåp, eller en sladd tillverkad före år 1995).
Detta är inte ett skämt. Det är svensk lag.
En kund beställer bortforsling – du beställer pappersexercis
Det som för kunden är en enkel tjänst – ”ta med den där gamla soffan när ni ändå är här” – innebär för oss ett smärre regelverk. Har du inte tillstånd för avfallstransport kan du få böter. Kör du farligt avfall utan transportdokument? Ännu värre. Och skulle du ha missat att rapportera till Naturvårdsverkets register? Ja, då kan du få besök – men inte av en möbelkonsulent, utan av miljötillsynsmyndigheten.
Men jag kastar ju bara mitt eget avfall?
Om du kör ditt eget avfall som privatperson – inga problem. Men så fort du får betalt för att transportera någon annans gamla soffa, då gäller lagen om yrkesmässig avfallstransport. Och det innebär alltså att du måste ha tillstånd från Länsstyrelsen – även om du bara gör det en gång i månaden.
Vi anser att regler ska skydda – inte förstöra
Vi förstår syftet. Vi vill också att avfall hanteras korrekt. Men att tvinga små företag att navigera ett helt regelhav bara för att kasta en gammal IKEA-möbel är inte bara absurt – det är destruktivt. Det slår direkt mot små firmor som försöker erbjuda enkla tjänster till sina kunder.
Det här är ännu ett exempel på när ”ett gott syfte” övergår i byråkratisk tvångströja. Och det ironiska? Den verkliga risken är att företag som inte orkar längre börjar säga nej till dessa tjänster – vilket i förlängningen leder till att fler soffor dumpas i skog och mark.
Samtidigt körs tusentals transporter – utan något tillstånd alls
Och medan små seriösa flyttfirmor brottas med blanketter, revisorer och tillståndsjakt för att göra rätt, körs det tusentals transporter varje månad genom appar som Tip Tap – helt utan kontroll.
De som utför dessa bortforslingstjänster via Tip Tap har sannolikt:
-
Inget trafiktillstånd
-
Inget tillstånd för transport av avfall
-
Ingen F-skatt
-
Ingen momsredovisning
-
Ingen som helst tillsyn
Men det rullar på ändå. Och ingen verkar bry sig.
Så samtidigt som vi småföretagare blir trampade på av regelverket för att vi saknar något dokument från Länsstyrelsen, så finns det en parallell marknad där vem som helst kan dumpa vad som helst, var som helst – mot betalning. Utan några som helst konsekvenser.
Think Pink – alla tillstånd i världen, men ändå en katastrof
Och som grädde på det byråkratiska moset har vi Think Pink – företaget som orsakade Sveriges största miljökatastrof genom tiderna. De hade alla tillstånd. Alla certifikat. Alla intyg. Allt på papper. Det hjälpte inte.
De dumpade sopor i skog och mark, fyllde fält med farligt avfall och byggde illegala avfallsberg över hela landet. Och de fick fortsätta, eftersom de på pappret var godkända.
Så vad lär vi oss av det?
Jo, att kriminella företag skiter i regler. Det spelar ingen roll hur många lagar, föreskrifter och tillståndsprocesser som staten hittar på – de som verkligen vill fuska gör det ändå.
Elektronikvarukedja trodde dom kunde erbjuda sina kunder en helhetslösning – tänk om!
En gång i tiden fanns det en elektronikvarukedja vars affärsmodell var att erbjuda kringtjänster för att bättre på sina marginaler. Elektronikbranschen har stenhård konkurrens och extremt små marginaler varför alla elektronikhandlare försöker bättra på sina marginaler genom att erbjuda extra tjänster. Vid ett tillfälle tänkte denna elektronikvarukedja att de skulle erbjuda sina kunder bortforsling av deras befintliga vitvara vid köp av en ny vitvara. De kunde då ta betalt för transporten av vitvaran ut till kunden och också ta betalt för bortforslingen av deras befintliga vitvara. Man kan tycka att detta låter som ett mycket bra och kreativt sätt att kunna få lite extra betalt i en bransch som annars är väldigt tuff. Dessutom så slapp ju kunden köra vitvaran till tippen själv – om den så önskade såklart.
Men så enkelt får det inte vara för dessa extra tjänster kräver dels trafiktillstånd eftersom elektronikvarukedjan nu utför godstransporter mot betalning och dessutom behöver elektronikvarukedjan också ett tillstånd för transport av farligt avfall. Vitvaror med kylmedium räknas som farligt avfall så det räcker heller inte med ett vanligt tillstånd för transport av avfall som är enklare att få och inte behöver förnyas utan gäller tills vidare.
Företag som erbjuder sig att mot betalning transportera avfall till återvinning måste ha både trafiktillstånd och tillstånd för transport av avfall. Personalen som ska hantera vitvarorna som ska köras till tippen kan också behöva ha en ADR-utbildning.
Hur är det möjligt att det blir på det här sättet? Någonting som skulle bli en bra service och en smidig lösning för kunden blev istället en byråkratisk mardröm. Är detta en cirkus, ett försök att sabotera all form av företagande eller ska man tolka detta som att byråkratin vill gott men att det blir lite tokigt ibland? Min gissning lutar åt mittenalternativet!
Det är alltid den lilla människan som får betala priset
Poängen med att vara brottsling är ju just den lilla detaljen: man struntar i lagen. Det är liksom hela affärsidén.
Men kvar står den lilla, ärliga företagaren. Med en bunt ansökningar, en faktura på 8 400 kr från Transportstyrelsen och en begagnad skåpbil som måste uppfylla samma krav som en fjärrlastare i internationell trafik. Allt i säkerhetens namn. Allt för att ”komma åt de oseriösa aktörerna”.
Men de oseriösa aktörerna kommer man inte åt. För de dyker upp igen, i nya appar, med nya namn, i nya städer – medan vi andra kämpar vidare i en labyrint av lagar som aldrig verkar ta slut.
Ja, vi har tillstånd – men vi är inte glada för det
Vi på Transport Nynäshamn (innan vi gav upp och kastade in handduken) hade alla tillstånd som krävdes. Vi gjorde allt rätt. Men vi tyckte ändå att det var ett skämt. Ett dyrt, tidskrävande, rättsosäkert skämt.
Så nästa gång du ser en flyttbil köra iväg med en möbel – kom ihåg att det kanske krävs fler tillstånd för det än för att köra en skolbuss. För i Sverige är det inte lätt att göra rätt. Men det är lätt att få böter.